Skrivet av: Cajsa Schalling, läkare
Här nedan får du ta del av en fin och personlig berättelse från en av våra användare om hur social stress och press efter du fött barn kan leda till psykisk ohälsa. Användaren som delade den här berättelsen har önskat vara anonym.
Vi tycker den här berättelsen är en talande påminnelse om hur viktigt det är ta hand om sig själv och lita på sina instinkter i samband med barnafödande. Kom ihåg, du har ingen skyldighet att låta anhöriga och vänner träffa ditt precis nyfödda barn förrän du själv känner dig redo och mår bra i det <3
“Jag blev mamma i juli 2021. Jag har väl längtat efter att bli mamma sedan jag själv var barn. Jag har alltid känt att det är lättare att umgås med barn än med vuxna.
Hur som helst så föddes vår son i juli. Genast kände jag en enorm hets och press på att träffa folk för att de ville träffa bebisen. Vi stannade bara en natt på BB vilket var helt ok med mig för jag trodde att vi skulle hem och vila efter BB och lära känna vår son ifred och att jag skulle få återhämta mig med alla blödningar och eftervärkar. Istället fick jag dock veta att över 10 personer väntade på oss hemma hos svärföräldrarna just när vi kom till bilen efter BB och då hade jag inte ens duschat efter förlossningen. Så jag kände enorm press och stress. Jag fick stressa hem och duscha och sedan åka till svärföräldrarna. Det hade inte ens gått ett dygn sedan jag födde och det första jag får göra är att stressa.
Dagen efter det skulle svärmor bjuda på mat, vilket var ok men då var det ca 15 personer där och alla skulle hålla vår nyfödda bebis. Jag kände återigen enorm press att vara där och göra alla nöjda fast jag själv led fysiskt och psykiskt. Jag ringde min pappa och bjöd hem honom efter några timmar bara för att få åka hem.
Den tredje dagen efter förlossningen så var vi på sjukhuset och sonen gick upp dåligt i vikt. Det kom verkligen ingen mjölk alls fast att barnmorskorna hade sagt att "mjölken ska rinna till". Vi fick då fylla på med ersättning efter varje amning. Direkt efter träffen på sjukhuset så fick jag höra att svärföräldrarna hade bjudit hem släkt från en annan stad, så jag kände mig tvungen att åka dit. Nu mådde jag dock så himla dåligt. Jag ville gråta på toaletten. Vår son får ingen mat och vi får aldrig vara ifred. Jag försökte att koncentrera mig på vad folk pratade om men det var nu otroligt kämpigt att dölja hur jag mådde.
Jag som dessutom hade problem med amningen fick inte ens amma ifred. Fast att jag gick iväg till ett rum för att amma ifred och fast att jag försökte täcka min kropp med min T-shirt så satt folk och tittade på. Det var också första gången jag skulle använda amningsnapp men ändå skulle de vara där och stirra som om jag inte redan kände enorm press och stress över att inte ens hinna lära känna min son ifred eller lära mig amma innan alla ska lägga sig i varenda sak jag gjorde. Dessutom skulle alla hålla min nyfödda son när jag knappt fått hålla honom själv. Den dagen skrev jag i alla fall i panik till min sambo (som hade åkt iväg till ett shoppingcenter med sin kusin), att jag ville åka hem. Då kom han på en gång och vi åkte äntligen hem. Jag bad om att få vara ifred den fjärde dagen och det fick vi vara.
Sedan började dock mängder av besök och jag försökte stå ut men jag fick egentligen ingen återhämtning, så efter 5 veckor blev det nattsvart. Det kändes som att alla glömde mig som nybliven mamma. Till och med de första dagarna pratade alla bara om sig själva som om jag hade hämtat sonen på Ica och inte fött honom. Inget "hur mår du?", "behöver du gå och vila?" Eller "du kanske vill vara ifred med din nyfödda son?". Min sambo glömde också bort mig för han var så stolt över sonen. Det kändes som att min sambo fick barn med sin familj och inte med mig. Att jag inte hade något värde, jag fick inte ens vila efter att ha fött en hel människa. Jag skulle beskriva första tiden efter förlossningen ungefär som att känna sig påkörd av en bil, men ingen frågar hur du mår eller hur det har gått och samtidigt har en släkting dött och du är ledsen blandat med stolthet över att ha fått en bebis.
Hur som helst så fick jag ingen hjälp av BVC för deras psykologer var fullbokade så jag använde appar och har pratat med ca 8 psykologer via dem. Instagram och mammatillmamma har också hjälpt mig. Min pappas partner samt min faster visade i alla fall förståelse för hur skör man är som ny mamma och att man behöver ta hand om sig själv men de träffade jag tyvärr inte så mycket och jag har inte min egna mamma med i bilden. Jag vet även att jag är usel på att sätta gränser men man är väldigt skör som nybliven mamma och man försöker att bara överleva och jag ville göra alla nöjda. Nu vet jag att den enda jag skulle gjort nöjd var mig själv. För varför skulle jag inte förtjäna det som är den som fått lida för att få min efterlängtade bebis? Och bebisen behöver ingen annan än sin mamma och pappa.”
Comments